Inom mig bränner det. Jag mår ständigt illa, full av skuldkänslor över allt jag gjort och fortfarande gör. Varför kan jag inte sluta göra saker som får mig att må dåligt? Vågar inte och vill inte prata om vad jag gjort och gör. Skäms så otroligt mycket. Skäms och har sådana skuldkänslor att jag bara vill dö. Kan inte detta liv bara vara över? Jag vill inte leva. Jag kan inte leva såhär längre.

Saknar tiden då jag mådde bra, då jag klarade av vanliga dagssysselsättningar och klarade av att jobba fulla dagar, jag orkade till och med studera samtidigt. Vad orkar jag nu? Sitta på soffan och röka och lyssna på musik. Jag är helt död inombords. Finns inget kvar att leva för.

Även saknar jag tiden då jag drack en massa alkohol, för då fick jag rymma från verkligheten och dämpa allt mitt illamående. Jag gjorde många dumma saker tack vare alkoholen. Det är inte det jag saknar, utan känslan att få vara en annan person för några timmar, glömma all smärta och alla problem. Alkoholen var min räddning, det är den fortfarande fastän jag inte dricker längre. Tänker ändå mycket på hur bra jag skulle må de få timmarna jag skulle vara berusad. Fastän dagen efter skulle vara otroligt grym. Kanske bäst att försöka glömma bort det helt.

Det jobbigaste är egentligen den fysiska smärtan inom mig. Att jag inte kan stå eller gå, jag känner mig hög helatiden och allting bara snurrar. Det bränner i halsen, hjärtat gör ont och jag har ständigt ett tryck över bröstet. Mina ben skakar när jag försöker gå och är helatiden i behov av att sätta mig ner. Jag har ju till och med en duschstol, för att duscha är för tungt för mig. Vem fan vill leva ett sådant liv?

Kommer jag någonsin få frid eller är det faktiskt bara självmord som är lösningen på denna fysiska och psykiska smärta? Jag har så många frågor men absolut inga svar. När jag tänker på döden känner jag en lättnad, men samtidigt är jag rädd för att dö. Jag vill inte dö av denna smärta jag lider av. Vill gå bort själv via självmord. Döden kommer alltid vara i mina tankar, som en utväg ur detta helvete till liv. Jag önskar det fanns något mer positivt som skulle hålla mig vid liv än tanken på att jag kan avsluta detta liv precis när jag vill.

Är trött på att bara vara kapabel till att sitta eller ligga och inte göra något. Minsta ansträngning är så tung att jag inte orkar. Toabesök är för tungt, värma mat i mikrovågsugnen, hälla upp ett glas vatten, ja, allt det är för tungt för mig. Hur kan man då kräva av mig att orka jobba? Jag lider på jobbet. Jag vill vara där. Trivs så fruktansvärst bra där, men jag kan inte pina mig in i det sista. Förmiddagarna går helt okej men när det gått några timmar kommer illamåendet som ett mörkt moln över mig och tar ifrån mig min glädje och ork. Jag kämpar in i det sista för att klara av att avsluta dagen. Jag har klarat det, men resten av dagen är förstörd för mina krafter har tagit slut.

Det finns av avund i mig helatiden, på alla andra människor. Jag ser folk klara av att gå och stå längre än vad jag klarar av och då är det till och med frågan om åldringar. Jag är ju i sämre skick än dem. Jag kan inte ens gå in i en butik. Det är jag också avundsjuk på när jag vet att andra klarar av det. När jag gör det börjar hjärtat klappa, benen skaka, handsvett och yrsel. Jag känner mig overklig och hög i butiken.

Jag har gjort försök redan att ta livet av mig, skickat ut självmordsbrev, suttit med kniven i handen och skärt mig, försökt ta en massa piller men tvekat och även då skrivit ut ett självmordsbrev som jag lämnade på bordet. En gång har jag hängt upp en kabel i taket och stått med öglan runt halsen och övervägt mitt beslut. Jag är fortfarande i liv, men det känns som om det bara behöver hända en liten negativ sak till förrän jag kollapsar och ger helt upp.

Ingen vill leva ett sådant här liv. Därför har jag beslutat för att avsluta det om det verkligen inte blir en förbättring inom en snar framtid. För jag står inte ut längre och har inte tålamod att vänta på att må bra igen.