Jag är djupt inne i skogen. Ligger på marken, känner hur den blöta mossan gör min kropp kall och blöt. Jag kollar upp mot träden, där ser jag en kråka. Kråkan börjar kraxa. Det känns som den har något att säga till mig.

När jag ligger där bland löven och mossen börjar min kropp darra, jag vet inte om det är kölden eller om det är panikångest över ensamheten. Jag njuter av att få vara ensam i ro i skogen, men samtidigt känns det ensamt.

Hjärtat börjar klappa hårdare, kråkan kraxar igen. Känner hur min kropp börjar kännas svag. Vad är det som händer? Jag börjar darra mera, känner mig yr och svag. Synen börjar svika och den ljusa molniga himlen börjar mörkna.

Jag sväljer djupt, men det gör ont. Sätter mig upp. Försöker andas men mina andningar känns förgäves, de hjälper inte. Känner mig svimfärdig. Tittar upp mot kråkan, den kraxar och flyger fort iväg. Jag fick en känsla av att det var jag som skrämde iväg den.

Efter jag satt mig upp blir andnöden svårare. Jag kommer börja hyperventilera. Här ute, ensam i skogen, inte ens kråkan ville stanna kvar och stå vid min sida. Där sitter jag nu, på den blöta marken och får en panikattack.

Sitter i en kvart och hyperventilerar och tårarna strömmar ner, känns som jag kommer dö nu. Döden känns nära nu. Varför kom jag ut hit ensam? Varför stannade jag inte hemma bland mina trygga väggar. Lönlöst att försöka komma ut när jag börjar må dåligt ute.

Kråkan återvänder, men denna gång är de två. De sätter sig på en kvist i trädet. De känns som de ser ner på mig. Jag önskar jag vore kråkan. Kråkor kan väl knappast känna av ångest? Bara flyga runt och kraxa i skogen högljutt.

Min panikångest börjar släppa. Kråkorna ser på mig med sina svarta ögon. Jag tror mina pupiller har utvidgats så att mina ögon även påminner om en kråkas. Får ro i kroppen när jag ser på dem. De känns som de livar upp min själ och kom hit för att hjälpa mig.

Lägger mig ner igen, nu har jag ro. Ligger där och andas in den friska luften från skogen. Kollar upp mot himlen och önskade att solen skulle lysa så jag fick känna värme mot min ljusa hud.

Jag känner en lättnad att jag klarade av denna smärta ensam. Eller kan man kalla det ensam när kråkorna stod vid min sida? Det kändes som de förstod att något är fel på mig och jag behövde övervakelse så att inget händer mig.

Bestämmer mig för att återvända hem. Väl hemma när jag öppnar dörren känner jag en stor lättnad att slippa den kalla luften ute. Tänder några ljus, värmer upp en kopp te och virar in mig i en filt. Känner hur lugnet övertar min kropp. Jag börjar blunda, jag blundar länge. Känner hur andningen sakta blir långsammare och lugn. Jag somnar.

I sömnen drömmer jag om de två kråkorna. Vad var det de ville mig? Önskar jag kunde tacka dem.