Mörkret kommer över mig. Jag ser ingenting. Försöker blunda och öppna ögonen, men mina försök är förgäves. Bilden av en mörk värld försvinner inte från min åsyn. Det är som att flera tv-kanaler står på högljutt inuti mitt huvud.

Jag lämnar huset i hopp om att komma på andra tankar. Vandrar längs en trottoar. Även trottoaren ser smutsig ut. Jag stannar upp och kollar upp mot trädkronorna. Inga färgglada löv, inga fåglar som kvittrar och ingen sol som värmer mitt ansikte.

Drar en djup suck och svänger om. Ingenting utanför mina väggar får mig att må bättre.

Jag lever i en fiktionsvärld i andras ögon. En mörk värld utan hopp och ljus. En värld som ingen annan kan se eller förstå sig på.

Det är en ständig kamp inuti mig, en kamp att överleva mot mig själv. Varje morgon då jag öppnar mina ögon vrider det sig i magen över att jag ännu en dag är mörk.

Att sträva efter att bli lycklig igen har för länge sedan lämnat min tankebana. Det enda som upprepas i mitt huvud är “Ge inte upp!”. Ibland skrattar jag åt det, åt mina hopplösa tankar om att det verkligen kommer ändras. Att jag äntligen skulle kunna le åt detta liv.

Tårar vill inte längre strömma ner för mina kinder. De saltiga tårarna svider på kinden och tårarna ger mig en känsla av maktlöshet. Finns det en väg ut? En väg jag kan gå? En väg där ljuset även når mitt ansikte.

Drömmen om en bättre tid förvaras djup inom mig och ibland kan jag tänka mig att det blir bättre. Försvinner min dröm att det blir bättre, kommer mitt liv förbli ett enda mörker.

Känner mig inte fri i mitt eget  liv. Det känns som jag har fängslat mig själv i ett liv där det endast finns mörker.

Ibland tänker jag på livet som ett enda pussel. Där du behöver fylla ut ditt liv med olika pusselbitar för ditt liv. Där man själv kan välja om man vill ha ett litet pussel med några stora betydande pusselbitar, eller kanske ett stort pussel med många små bitar.

Du kan själv välja hur du vill forma ditt pussel. Det pusslet som faller många i smaken är ett pussel med några stora betydande bitar och några små bitar.

De små bitarna är överflödande bitar som gör ditt eget liv speciellt. Det som är viktigt just för dig i ditt liv.

Man kan ha börjat bygga ihop ett pussel som känns rätt, men så rasar det ihop och du måste börja om från början. Att börja om och få ihop ett nytt pussel kan kännas jobbigt.

Jag skräms av tanken att bygga ihop ett pussel. Varje gång jag försöker börja med det, river jag lika snabbt ner det.

Kan man verkligen finna lycka i en värld som känns så fel? Finns det pusselbitar för mig där ute i världen? Kanske dom är undangömda och svåra att nå. Mitt pussel kanske är ett svårt pussel som nästan är omöjligt att bygga ihop.